May Pirate Bay burn in.....

Läste precis en artikel i någon onlinetidnng om att Sveriges bloggare skrattar åt hela processen och att motståndarna var svåra att hitta...
Well here i am!

Själv tycker jag att det är absurt att ens tänka tanken att bara släppa anklagelserna.
Det handlar ju inte om att de feta kostymnissarna blir utan julbonus för att man laddar ner musik, filmer eller datorprogram.

Vissa kallar Pirate Bay för en förening á la Robin Hood - Tar från de rika och ger till de fattiga.
Jag kallar det Public Service för brottslingar.

Det är skitsamma om det inte är själva PB som administrerar de nedladdbara filerna.
Men dom förmedlar det! Dom har highlightat en olaglig sak som nu är lättare att hitta.

Följande "yrkesutövare" är hycklare om de är FÖR Pirate Bay:

• Musiker - Det är detta ni offrar så mycket tid för. Ni jobbar dag och natt för att få till den perfekta plattan, ni lägger in pengar och tålamod för att ljudet ska bli det rätta. Hur bra känns det sen en vecka efter skivan släppt se någon finnig 14-åring med sin iPod i högsta hugg säga att han fixade musiken gratis tack vare de snälla gossarna på Pirate Bay.
• Producenter - Ert jobb är att hitta ett band eller manus att tro på och sen hålla koll på finansieringen. Shit, det yrket måste orsaka fler magsår än hos börsmäklare. Har ni sett Boilerroom? haha ni kanske har laddat ner den? Det kan inte vara lätt och ge pengar till något som sen kommer ges ut gratis.
• Skådespelare - Ni jobbar hårt på era filmer. Det är skit samma om (främst amerikanska) skådespelare redan är miljonärer. Stöld är stöld, det beror inte på pengar. Tar man så tar man.
• Regisörer - Samma sak här... Så mycket arbete... For nothing...

Okej, det blev några yrken. Det finns så många fler men historien är den samma. Arbete som dom lägger ner får de mindre eller ingenting för. Och ännu mindre om Pirate Bay fortsätter sin förmedling.

Följande yrken drabbas mer eller mindre (vissa till följd av andra yrkesdrabbningar): Musiker, skådisar, regissörer, Producenter, grafiker, mixare, fotografer, sminköser, scenarbetare, finansiärer, assistenter, scenografer, ljudtekniker, ljustekniker och såå många fler...

Frågan är om ni tänker "ja, men det är ju bara ett par låtar, vad gör det?" Det kan ni inte säga när ni har er mediaplayer full med 500 låtar.

Jag kan bara spekulera men låt oss säga att en person har ca 500 låtar, kanske ett 30-tal filmer, bootleggen av Photoshop eller något annan foto-program. Jag tror att detta kan vara ganska normalt för de som laddar ner. En låt kostar nio kronor på iTunes, hur vet jag det? Jo, för att jag betalar för min musik. Sen kostar en fulländare ca 90:- så vi kan dra ner priset till 7:-. Sen kostar en film runt 100-lappen beroende på när man köper den. I lördags köpte jag och min sambo till exempel "Jakten på lycka" En jätte bra film som blv oscarsnominerad och älskad av många. Den kom ut förra året men i lördags kostade filmen 69:-

Okej, en låt = 7:-, en film 100:-, Photoshop, ja sist jag kollade så fick man ge 5000 för ett sånt program. 7x500 (springer och hämtar miniräknaren haha) = 3500 kronor. 100x30 för filmerna = 3000.... Skit i Photoshop för majoriteten bryr sig om musik och film. 6500:- för en enda person. Sen finns et dom som laddar ner mindre men det finns även dom som har ett hundratal filmer och flera tusen låtar.

Gånga åtmistonde 5000:- per "nerladdare"... Ni undrar varför vi befinner oss i en finanskris haha... Suckers....

Som sagt, jag vet att Pirate Bay inte själv lägger upp musik för nedladdning MEN dom gör musiken lättare att hitta. Där är brottet.

Hur hade det känts om jag lade upp en hemsida med information om var man kan hitta lättstjälda cyklar eller liknande. Jag gör ju inget brott? eller.... Faktum är ju att jag då tipsar om var man lättast kan begå ett brott utan att åka fast.

Pirate bay är samma sak. Bara det att en cykel är antagligen billigare för inte fan finns det en människa som bara laddat ner en enda låt...

If u do the crime u better do the time... Now take them down :o)

Tjingeling!

Min kusin sover hos änglarna...

Förutom alla minnen med Johan, har tyvärr alla nära och kära nu en dag i våra liv vi vill glömma. Många personer lämnade vår sida den 20 januari 2009. En son, en bror, en kusin, en systerson, ett barnbarn och en vän!
Alla har en berättelse om denna hemska dag och här är min.

20 januari vid 17-tiden, satt jag, mamma, Rickard och Johannes nere på JP. Rickard skulle hämta mamma för hon skulle på klassfest med Mi, jag och Johannes skulle stanna kvar och jobba.
Allt var som vanligt, vi klagade över ekonomin som vi brukar.
Mammas granne Kim ringer och är helt hysterisk. Mammas min förändras på ett ögonblick. Kim, som är vän med Johan undrar om det är sant att Johan med vilje kört in en lastbil och omkommit.
Mamma svarar med något i stil med ”Var har du fått det ifrån, sluta nu, detta tror jag inte på”
När samtalet är över ser vi alla ut som frågetecken men att Johan skulle göra detta verkade så bisarrt att vi faktiskt skakade av oss samtalet relativt fort. Vi alla snackade fortfarande om det men vi var alla överens om Nej! Johan skulle aldrig göra detta.
Istället började vi snacka om vilken sjuk jävel det måste vara som sprider ett sådant rykte.
Klockan passerade 18 och innan mamma och Rickard åkte hem pratade mamma med Jeanette, Kims mamma. Då får vi veta om olyckan utanför Örebro samt att Johan skickat konstiga sms till någon polare och att ingen nu får tag i Johan. Mamma, stressad som fan åker på klassfest med Mi med mobiltelefonen jävligt påslagen om någon skulle ringa.

Jag och Johannes jobbade knappast. Medan Johannes var ute och handlade mat satt jag klistrad vid datorn och letade information om olyckan. När Johannes kom tillbaka har jag redan hittat en artikel där det står att de omkomna antagligen kom från Skåne. Där stod även att de två omkomna var en man och kvinna i 20-årsåldern.
I samband med detta ringer mamma som fått veta vad det stod i något sms Johan skickat.
Mamma som vägrar ringa Jeanette i fall det hela är ett missförstånd är måttligt involverad i klassfesten och när vi prata i telefon berättade jag om det jag läste i artikeln på nätet. Mamma sa att detta inte bådar gott. Jag hörde direkt på henne att hon trodde att det hela var sant.
Johannes åkte hem för att gå ut med hunden, sen skulle han komma tillbaka.
Bland alla nyhetsartiklar försökte jag pussla ihop alla bitar.
Jag satt och tänkte på motbevisen. Försökte hela tiden hitta grejer som gjorde det omöjligt,
Sen ringer mamma och säger gråtandes ”Det var Johan”

Jag sitter i köket på JP och stirrar blint på ingenting. Jag tror till och med att jag sarkastiskt log lite. Detta kunde ju inte vara sant?! Nej, det stämmer inte. Det är inte sant.

Jag och mamma pratade säkert tio gånger på telefon den kvällen och hela tiden var det nya saker att ta in. Det blev för mycket för mig så jag lade ner hela skiten. Jag grät inte, jag ville inte prata om det, istället satte jag mig och jobbade. Mamma ringde än en gång pratade om att vi skulle ha stängt dagen efter. Jag sa att jag kunde jobba så att hon kunde vara hemma.

Det enda jag tänkte på var hur mycket jag och Johan bråkade sist vi sågs. Jag var arg för att jag inte kunde se förbi bråket. Jag tillät mig själv inte att vara ledsen för att min kusin gått bort. Jag satt helt enkelt och hatade både honom och mig själv. Att vårt bråk uppstod på grund av ett misstag från min sida har inte direkt gjort saken lättare. Vårt bråk fem månader innan denna dag gjorde att jag inte kunde börja sörja. Jag kände hela tiden att om jag började gråta skulle Johan se ner på mig från himlen och asgarva. Hans hat mot mig var lättare att hantera när jag kunde hata honom tillbaka. Men hur kan jag hata när han är död?!
Jag kommer aldrig få gottgöra. Jag kan aldrig ge honom en ärlig ursäkt. Fakta är ju att jag också ville ha en ursäkt. Det han sa till mig var inte direkt värmande ord. Men va fan, jag hade reagerat likadant. Kanske inte lika hårda ord men men…

Detta var den 20 januari för mig. Dagen efter tog jag hand om butiken. Jag hanterade situationen likgiltigt. Händelsen hade inte landat än. Jag var fortfarande arg men mest av allt kände jag mig chockad och frustrerad.

Den 22 januari tog jag hand om butiken igen. Mamma ville vara hemma då också. Men nu började jag känna mig psykiskt och fysiskt svag. Ilskan dagen innan hade hållit mig uppe.
Nu var ilskan borta så jag behövde någon ny att vara arg på. Jag blev arg på mamma. Hon hade knappt frågat hur jag mådde. Jag sa ju att det var lugnt vilket jag trodde det var men jag tänkte helt konstigt. Mamma borde ju ha förstått att jag var i chock.
Hon borde ha sagt att vi kunde stänga butiken.
Hon borde ha hämtat mig så jag kunde vara med henne i Åkarp eller nåt.
Jag tänkte inte direkt rationellt men jag behövde ju någon att vara arg på.
På eftermiddagen ringde Jeanette till butiken, vi snackade lite kort och jag berättade att det var jobbigt att Johan och jag bråkade sist vi hade kontakt. Jeanette sa då att jag var tvungen att se förbi detta. Bråket var bara en liten del av våra liv och att Johan inte skulle hänga upp sig på det. På något sätt blev detta en utlösande faktor för mig. Jag totalt bröt ihop och kunde äntligen vara ledsen. Det enda jag kunde tänka på nu var att jag förlorat min kusin. Min lille kusin jag växte upp med. Johan som jag älskade. Pojken som jag tillbringade många lov med förr. Kusinen jag campade med. Killen som jag hade kul med på Habo Ljung.
Min barndomsvän var borta…
Sen denna dag har det gått upp och ner och så lär det vara länge till.
Jag sörjer äntligen men jag kommer aldrig förstå.

Julen är här!

Julbaket är färdigt, pepparkakshuset är byggt, klapparna är inslagna och granen är klädd.
Ändå saknas något................... Som tur är får jag åtmistonde en dag med mina systrar :)
Julafton firas hos sambons familj och det blir ju OK...

God Jul & Gott Nytt År!

May the next year be a better year

Happy Monday

Helgen har verkligen varit underbar!
Hela lördagen gick åt julpyntning :)
Medan Johannes var i studion med sitt band för att spela in så hade jag hela lägenheten för mig själv hehe och det spelades hööög julmusik :)

På kvällen var det film-mys med grönsaksdip och ostbricka.

Sen efter filmerna så tog vi en powerwalk-runda i stan.

Igår var det ju första advent så då var det mys-dags igen hehe. Fast då var det dags för
lussebullar och varm choklad med grädde :)

Sen på kvällen jobbade jag samtidigt som jag gjorde en massa middagen till denna veckan :)

japp, det var helgen.... Nu är det måndag och idag är det bara jobb och träning som gäller. Måste nog tvätta också.

ciao for now :)

Happy Friday!

Ställde mig på vågen imorse för första gången på typ en månad.
Under September gick det jättebra för mig och jag gick ner 10 kilo.
Sen slarvade jag hela Oktober och vågade därför inte väga mig på ett bra tag.
Men imorse så tänkte jag att det var dags.
Jag var rädd att jag hade gått upp allt igen men det hade jag som tur är inte :o)
Sammanlagt har jag fortfarande gått ner 10 kilo.
Men nu ska jag fortsätta gå ner :)

Dagens agenda:

Veckohandla på Willys
Dammsuga
Damma
Jobba ett par timmar
Hämta vår nya soffa :)
Nätshoppa lite julklappar

Och imorgon är det heeeeeeeeeeeeeeeelg!!!
Då ska jag pynta heeeela dagen lång :)

Sen på Söndag är det skyltsöndag och då ska jag och Johannes till stan :)

xoxo

Välgörenhet till Julen...

För tredje året i rad så har jag och johannes bestämt oss för att donera pengar till någon fond. Våra största ekonomiska problem må vara borta men vi är ju knappast rika. Till Julen har vi allafall lagt undan ett par hundra till välgörenhet och detta året blir det cancerfonden. Första året köpte vi Rosa Bandet-rosetter och vykort etc från Bröstcancer-fonden. Förra året satte vi in pengar på Amnesty's PG och nu blir det alltså Cancerfonden.

Visst känns det bra att ge bort pengar till välgörenhet, men jag är ändå människa haha, klart att jag egentligen velat gå in på Make up Store. Men idag har de flesta en cancer-historia att berätta och därför bör man ge det man kan. Många bäckar små :)

Min cancer-historia började 1995 jag var nio år gammal. Jag stod utanför Aq-va-kul i Malmö där jag precis kommit tvåa i en simtävling, det var en Lördag och mina systrars pappa Jerry hämtade mig. Jag var överlycklig, jag hade ju fått en medalj! Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän jag hade berättat att jag fått Silver! Jerry som i princip låg bakom mitt simmande då han själv varit simmare, reagerade inte direkt som jag ville.

Jag har alltid haft ett väldigt bra minne när det gäller ting från barndomen och vissa saker kan jag bara inte förtränga. Denna perioden minns jag i bitar. Vissa händelser är totalt borta och vissa minns jag lika bra som gårdagen.
Innan denna lördagen, visste vi redan att mormor var sjuk. Fast alla trodde att det var gallsten. Alltså något som absolut inte är farligt!

I alla fall... Efter ett likgiltigt Grattis från Jerry angående min silver-medalj började han berätta för mig att mormor var sjuk.

Barn förstår mer än vad föräldrar tror. Både min mamma och mormor jobbade inom vården så jag vet inte om jag visste lite mer eller om det är normalt att nio-åringar förstår innebörden av cancer men jag förstod i alla fall allvaret.

Så fort Jerry sa ordet cancer så började jag storgråta och vägen mellan Aq-va-kul och sjukhuset kommer jag knappast ihåg men vi kom i alla fall till sjukhuset.
Sen kommer jag ihåg att vi kom in till ett rum där mamma och mormor satt. Jag rusade fram till mormor och ingen kunde sluta gråta. Jag kommer ihåg att mormor sa något i stil med "gråt inte, det kommer ordna sig"

Min tidsuppfattning under denna period är jag väldigt osäker på. Men väldigt fort fick jag veta att mormor hade cancer i bukspottkörteln samt i levern. Och det var allvarligt. Cancern var långt framskriden. Jag har dock inget minne av att jag fick veta att mormor snart skulle dö. Mitt liv gick framåt ganska normalt vad jag kan komma ihåg, fram till 3 veckor innan hon gick bort.
Den tredje sista veckan bodde mormor hemma hos oss i Åkarp.
Mormor gick på cellgifter och hon förändrades så pass mycket att man märkte det varje dag.
Hon var en smal människa redan från början men smalare blev hon.

Mamma fick hjälpa henne med allt och jag har för mig att detta blev för mycket för båda två men jag är inte säker. Mormor var i alla fall väldigt stolt av sig. Två minnen som har med detta att göra kommer jag aldrig glömma. En dag fick jag hjälpa henne på toaletten, hon var så svag i kroppen. Efter hon varit på toaletten vägde hon sig och när jag såg vad hon vägde blev jag helt blank. Vågen stod på 39 kilo.
Mitt nästa glasklara minne är från samma vecka. Hon skulle duscha och antingen var hon för stolt för att hennes dotter skulle tvåla in henne eller så var mamma inte hemma. Det var i alla fall jag som hjälpte henne. Endast 3 gånger under de 9 år hon var min mormor, såg jag henne gråta och detta var tredje och sista gången. Och om jag känner/kände henne rätt så hade det inte så mycket med smärta att göra som skam. Hon ville inte finna sig i att hennes 9-åriga barnbarn hjälpte henne i duschen. Det är mycket möjligt att jag grät men jag tror faktiskt inte det. Detta är dock utan tvekan det jobbigaste jag behövt göra i hela mitt liv. Att se en tredjedel av min familj förtvina.
Under hela min uppväxt, eller ja, fram till att mormor gick bort så var det bara jag, mamma och mormor.

Sen har jag lite minnesluckor men jag vet att mamma och mormor flyttade hem till mormor i Malmö. Kan bara tänka mig varför.....

En vecka (typ?) efter var mormor för sjuk att klara sig själv så då var det dags för sjukhuset. Min mamma var där varje dag och jag har för mig att jag också var där ganska ofta.
Mormor låg inte på sjukhuset länge, det vet jag.
Mamma sov dåligt och hade inte varit hemma på länge, så sköterskerna sa till henne att åka hem och spendera lite tid med sina barn.
Den dagen dog min mormor.....

Så JA, det är viktigt att ge pengar till forskningen.
Inget 9-årigt barnbarn ska behöva hjälpa sin mormor duscha...
Ingen dotter ska behöva se sin mamma dö innan man själv fyllt 30...
Ingen mormor ska behöva lida så här...

Det hemska är att nästan alla familjer har en lika sorglig historia.

Då jag är en äkta nörd när det gäller skvallertidningar så fick jag relativt fort reda på när Patrick Swayce (hmm stavning?) fick cancer. Detta är alltså en skådespelare som jag knappt känner till eller gillar, förutom dirty dancing hehe, ändå sved det till när jag läste att han hade cancer i bukspottkörteln (samma cancer som min mormor). I ett par veckor såg man honom förtvina på paparazzi-bilderna. Men visst fan går forskningen framåt.... Han är ju frisk idag :)

Best time of the year!

Ooh jag älskar julen!

Ska julstäda hela dagen och sen är det äntligen dags för julpyntet att komma fram.

Hoppas att det blir en bra jul! Saknar såklart det jag hade förra året men jag får ju göra
det bästa av situationen :o)

Ställde mig på vågen imorse och det gjorde dagen bättre, känns skönt att vara tillbaka på dieten igen och när jag ser framstegen så blir det såklart lättare.

Efter en fruktansvärd sommar så känns det oehört bra att mitt sociala liv kommer tillbaka. Tjejkvällen i lördags var såå rolig och dagen efter var min syster Emma här och hon har verkligen blivit mer vuxen! Kul att hon och jag kan ha en kompisrelation också :o)

Imorgon ska jag på klubbkväll på Make up Store och det ser jag fram emot,
me looove tha make up haha

I helgen blir det ett par julmarknader i stan och på Söndag är det skyltsöndag så då ska jag och Johannes julshoppa lite.

Vilket leder till nästa bra ting i mitt liv. Vår ekonomi har blivit mycket bättre. Vi har kämpat hela hösten med våra krediter och nu äntligen har vi kommit på rätt spår.

Nu är det för faaaaaaaaaaaaaaaaaaan jul tihi - Forgive and forget!